Jag lärde känna Örjan Wikström i Paris. Under tio år hyrde jag en mycket liten etta i södra Montparnasse – en studio som fransmännen förskönande säger. Då bodde han först i en lägenhet nära Bastiljplatsen och sedan i en större våning i de flotta kvarteren nära Trocadéro, där han fortfarande bor. Jag bodde i fjortonde och han i elfte och sextonde arrondissementen. I tre olika delar av stan. För många svenskar verkar antagligen dessa platsuppgifter ointressanta. Men i Paris berättar man alltid vilket arrondissement man bor i. Det intresserar parisarna mer än hur gammal man är eller vilket stjärntecken man är född i. Vilket säkert hänger samman med att Paris är en så kolossalt stor stad med långa avstånd. Man känner bäst till sina egna kvarter och man tar sig inte lika lätt som i Stockholm från en del till en annan.

Men lyckligtvis är parisarna stora promenerare, som inte drar sig för att gå även långa sträckor. Och det gäller även för turister att vara det om de ska lära känna denna märkliga stad. Det är viktigare med praktiska promenadskor än att kunna franska. Örjan Wikström och jag bodde långt från varandra. Men båda tycker vi om att promenera, och genom åren har vi gått väldiga sträckor i denna väldiga stad. Medan vi pratat om vad vi sett – det finns mycket att se på gatorna i Paris! – och om konst och mycket annat. Vi har också gått långa konstronder i Paris, vilket oftast är mycket givande, eftersom det fortfarande är en av världens stora konststäder med ett rikt och mångskiftande utställningsliv. Dessutom finns det mycket annat intressant att se – Paris är en ytterst visuell stad, och därmed en ständig inspiration för den som arbetar med bilder. Sannolikt betyder den allmänt visuella miljön i Paris mer för konstnärerna än det rena konstlivet.

Örjan Wikström är en mycket konstintresserad konstnär, vilket inte är lika vanligt som man kunde tro. Med åren blir många konstnärer tämligen ointresserade av annan konst än sin egen och sina närmaste vänners.

Men Örjan Wikström är öppen för alla möjliga sorters konst. Mycket mer än jag – men hans öppenhet har smittat av sig och jag har genom honom sett mycket konst som jag annars antagligen hade helt gått förbi (även i Stockholm där vi också gått omkring mycket och tittat på konst). Och jag har dessutom lärt mig att se konst genom hans ögon. Han är en känslig betraktare och mer intresserad av rent måleriska kvaliteter än av idéinnehållet, vilket också karakteriserar hans egna bilder.

Hur en konstnär betraktar annan konst än sin egen, säger ofta mycket även om hur han själv skapar. Örjans intresse för konst speglas i hans målningar och litografier. Inte så att han är någon eklektiker som suger i sig intryck från en massa håll och sedan lånar dem. Tvärtom håller han hårt fast vid sin egen rätt speciella stil – han är en konstnär vars verk genast är igenkännbara. Kanske har han genom att se så mycket annan konst blivit ännu klarare över sin egen plats och sin egen stil.

Att analysera Örjan Wikströms bilder känner jag mig inte riktigt kapabel till. Och jag tror dessutom att det är onödigt – det är ingen svårtillgänglig konst. Antingen tycker man om den, omedelbart och intuitivt, eller annars gör man det inte. Det är en känslomässig och estetisk kommunikation. Eftersom jag vet att Örjan är en utmärkt matlagare (vi diskuterar ibland att göra en kokbok tillsammans – den ska heta Pariskonstnärernas kokbok) efter många goda luncher och middagar som han bjudit på, tycker jag mig ibland se paralleller till hans konst. Vilket ligger närmre till hands att göra i Paris än i Sverige – i Frankrike hör matlagning till de sköna konsterna. Både som matlagare och bildskapare använder han enkla medel och krånglar inte till det. Medan vi promenerat runt omkring i Paris och Stockholm har vi diskuterat flera andra projekt. Ett av dem är en bok om Nordexpressen, den tågförbindelse som ända sedan Strindbergs dagar förbundit Stockholm med Paris. Och som nu tillfälligt slagits ut av billigt flyg, men som med stigande pris på flygbensin och utbyggda järnvägsnät i Sverige kanske snart kommer tillbaka. Vi har också pratat om att ordna en utställning med konst över temat l’heure bleue, den blåa skymningstimmen. Trots att den fått ett franskt namn, är den mer svensk – franska skymningar är aldrig lika långa och blåa och vackra som svenska. Ljuset är ett annat i Paris och skymningarna är mer abrupta.

Men Paris är ändå ljusets stad; så har den kallats i flera hundra år. Det var där man först införde ordentlig gatubelysning. Och det var där impressionismen föddes – det hade inte varit möjligt i Stockholm eller Rom eller någon annan stad som inte har Paris särskilda ljus. Det var också där fotokonsten uppfanns, även det en ljuskonst, och så många stora fotografer verkat. Det beror på det disiga ljuset och de uppluckrade fasaderna som reflekterar ljuset och fungerar som en sorts upplättningsskärmar. Örjan Wikström är en ljuskonstnär. Liksom inte bara så många andra parisiska konstnärer utan också svenska som varit där. Under sina år i Paris har det parisiska mjuka ljuset allt mer kommit att färga hans bilder.

Världen är full av heliga mödrar, Örjan Wikströms bor hos mig, jag har hängt henne över mormors gamla soffa för den händelse hon en dag vill sätta sig ner med en kaffekopp eller ett glas portvin. Nej förresten, inte portvin. Vino Tinto Espanol eller Vino Blanco är nog mer i hennes smak.
Inga ljusstakar eller lampetter omger henne och inga vaser med liljor eller rosor, hon är inte sådan, hon vill överhuvudtaget inte bli dyrkad eller uppmärksammad, hon önskar på sin höjd få vara en av oss. Visserligen skimrar hennes axlar och huvudduk av guld, men hon vet lika väl som jag att det endast är bronstinktur, hon låter inte lura sig av glänsande ytor och gyllene stoffer, inte ens den hjulliknande gloria med ekrar som kringstrålar hennes huvud kommer henne vid, hon är mätt på glorior och mandorlor och ståldiadem, hon har sett tusentals och själv burit ännu flera. Hon har nått dithän, levat och plågats och svikits och malträterats dithän, att helighetens attribut tröttar henne, att hon är helig är hon naturligtvis medveten om men vad hon förkroppsligar är en helighet efter eller bortom Heligheten.

Själv använder hon aldrig ett enda av det sakrala språkets ord. Hennes ansikte är kärvt, ja nästan manligt, och i hennes sköte vilar Sonen. Han vänder sitt ansikte från henne och skriker som vi söner alltid skrikit: efter bröstet, efter ännu heligare mödrar, efter mödrarnas döttrar, efter glorian och guldskimret som vi så innerligt gärna vill gripa för egen del. Han är alldeles naken, han behöver inte lindas eller kläs i rock och byxor, han har ju henne, hans lilla pitt pekar obscent och oskuldsfullt uppåt.
Under kjorteln sticker hennes nakna fötter fram. De är knotiga och slitna, tårna har krökts och förvridits av trånga och billiga skor, huden är skrovlig av ärr och förhårdnader, det är fötter som gjort golgatavandringar utan tal. Och som just nu bara unnas en tillfällig vila.
Om någon skulle fråga mig vem Örjans bild föreställer, då pekar jag på fötterna, det är nog att man ser fötterna, I sin knöliga benighet och jämmerliga skönhet kan de bara tillhöra en människa på jorden.

På ett sätt liknar madonnan allt som Örjan Wikström avbildar: hon är inte slutgiltig, hela hennes gestalt är präglad av flyktighet och obestämdhet, som om penseln och färgen fångat henne i sista ögonblicket, just innan hon förvandlas till något annat. Det är detta framvisande av sinnesintryckens och verklighetens tillfälliga och provisoriska karaktär – fastnaglandet av nyckfullheten och förgängligheten – som ger Örjan Wikströms bilder
deras bestående värde. Ögonblick och tidlöshet, tvivel och visshet förenade i färgernas och konturernas bräckliga och eteriska, men samtidigt orubbligt stabila värld.

Örjan Wikströms förhållande till litografien som hantverk är
respektfullt men samtidigt respektlöst, otvunget och spontant. Han använder sig av stenen ungefär som målaren använder sig av duken. Det är ett organiskt växelspel där det som sker under tryckningens gång är lika viktigt som den ursprungliga idén. Tanken med ett grafiskt blad är att det har mångfaldigats i nästan identiska exemplar utifrån en och samma matrix, i Örjans fall litografistenen. För Örjan är den aspekten inte speciellt intressant. Att trycka en upplaga kan ta cirka en vecka. På den veckan kan mycket hända. Nummer ett i upplagan behöver inte vara identiskt lika med nummer 40. Bara bilden fungerar självständigt som bild. Det är det väsentliga. I Örjans bilder känner man konsthistoriens närvaro. Spår av Staffan Hallström, hos vilken han var privat elev mellan 1969 och 1971. Spår av Bonnard, den franska impressionisten. Spår av Bacon, den ursinniga attacken, och Bacons sätt att använda sig av vitt för att tända bilden. Giacomettis önskan att tänja på formen för att höja uttrycket. Närvaron finns där, som en röd tråd från 1970-talet fram till idag. Det finns hos Örjan en respekt för historien men, som i hans förhållande till stenlitografien, också en självklar respektlöshet. Örjan bejakar det som omger honom och tar avstamp i det. Städerna han vandrar i, människorna han samtalar med. Böckerna han läser och konstnärerna som talar till honom. Ofta konstnärer som sprängt gränser under sin tid och som vidgat det konstnärliga uttrycket. Konstnärer som just Giacometti, Bacon och Hallström, men även författare som Rilke och Verlaine, och kulturlegender som Gertrude Stein. Han avbildar dem ömsint insvepta i ett ljus som liksom svävar fritt i rummet. Ett ljus som härrör lika mycket från en yttre ljuskälla som från ett inre mentalt ljus som belyser en scen ur ett förgånget nu. Giacometti målande ett portätt av sin fru, Anette. Rilke vid sin pul-pet, kanske skrivande ett av sina berömda brev till Franz Kappus. Gertrude Stein tillsammans med sin vän Alice B. Toklas någonstans i Paris, någon gång i början av 1900-talet. Var spelar egentligen inte så stor roll, inte heller när. Om det är Gare de Lyon eller järnvägsstationen i Krakow. Om det var igår eller före världskrigen. Eller om det överhuvudtaget har hänt. Minnet är flyktigt och så är även tiden. Vi kanske till och med har hittat på allt själva, likt målaren som låter bilden växa fram på sin från början vita duk. Under 1970-talet var Örjans bilder mer distinkta, ofta med en tidstypisk vänsterpolitisk underton. Hans figurer hade med pen-nan eller litokritans hjälp fått tydliga konturer. Där fanns satiriskt skildrade militärer, Örjan har aldrig varit en anhängare av militärer, och elaka nidbilder av politiker, de tillhör inte heller hans favoriter, men mest avbildade han personer som på olika sätt farit illa av livet. Ibland skildrade med en stor portion humor och ibland med en nästan elak träffsäkerhet. Med tiden har han avstått mer och mer från de karaktärsskapande linjerna och låtit de mer svepande tunna slöjorna av färg lösa upp sina figurer. De förflyktigas och löses upp av tidens gång. Det inre mentala ljuset blir starkare. Samtidigt som färgerna blir klarare och mer harmoniska. Mellan måleriet och litografien råder en samstämmig enighet. Där finns en dynamisk dialog. Men Örjan behandlar dem båda lika känsligt. Det är ljuset som styr. Och slumpen. Att våga göra det oväntade. Under 80-talet återkom ofta Ikaros i Örjans bildvärld. Myten om Ikaros som flyger för nära solen med sina vingar av vax och störtar i Egeiska havet.

Ofta den tragiska historien om övermodets konsekvenser. Men också om modet att våga det omöjliga.
Det är nog en del av Örjans signum att det avgörande penseldraget, om det så är med akrylfärg eller litografitusch, är det som bara händer. Och för att bara låta det hända så måste du släppa din idé om vad som skall hända. Du måste våga flyga för nära, låta det ske som skall ske. Det är en delikat process. Du måste både respektera och vara respektlös, ha kunskap och släppa den, tillhöra och inte tillhöra. Vara närvarande. För det är i bilden som allt skall finnas. Det är det väsentliga.